Zunni

ska jag skriva här igen
ska jag städa mitt skrivbord
ska jag vara mindre uttråkad
ska jag veta vad jag vill göra
ska jag orka träffa mina vänner
ska jag dammsuga och skura golven
ska jag ta hand om min mammas saker
ska jag skriva färdigt min c-uppsats
ska jag sätta upp tavlor på väggarna
ska jag sortera alla lådor i förrådet
ska jag göra färdigt tipspromenaden till pride


Men inte nu. Nu ska jag åka och jobba.

Ursäkta det separatistiska systerskapsidealistiska uttalandet, men det klingar extra illa i mina öron när kvinnor kallar andra kvinnor för kärringar. Speciellt i det här sammanhanget:

Arbets"kompis": Vad ska du läsa sen då?
Jag: C-kurs i genusvetenskap.
Arbets"kompis": Jaha, vetenskap om kön. Hos folk?
Jag: ?...ja...
Arbets"kompis": Om skillnader mellan gubbar och käääringar?
Jag: *biter ihop* Nej, snarare om hur man gör folk till gubbar och käringar.
Arbets"kompis": Jaha. Men det var en vetenskapskvinna som skulle ge ut en bok om skillnader i hjärnorna... blablabla...
Jag: Ja, jag vet. Hon är galen.

Jag är lite faschinerad av min egen sexualitet. Inte bara att den har en förmåga att ibland vara helt av för att sedan plötsligt slå på sig igen, utan även vilka den riktar sig mot. Intellektuellt sett ser jag inte kön på ett dikotomt sätt, men min kropp är inte alltid särskilt intellektuell. Den reagerar i perioder helt olika på pojkar/män och flickor/kvinnor. Från att ha kännt mig fysiskt obekväm i närkontakt med de flesta pojkar - med några få undantag - så är det under den senaste veckan flera stycken jag gärna hade haft sex med, om jag bara orkat. Hmmm... någon gång ska jag se till att vara utsövd också, så får jag antagligen ett roligare liv.

Min första reaktion när jag - ensam - klev in i vår nya lägenhet: Nej, jag vill inte bo här!

Flytten. Som jag sett fram emot så länge. Den Fantastiska Lägenheten. Plötsligt kändes den bara gammal och sunkig och dessutom dåligt flyttstädad. Jag längtade tillbaka till mitt Hem i Gottsunda. Nära tårarna ringde jag både Uppsalahem och klagade på städningen och flera gånger till Bredbandsbolaget för att få telefonen att fungera. Började inse att jag faktiskt inte har någonting att välja på, jag måste flytta in här. Ledsen och hungrig åkte jag hem till flickvännen och köpte pizza.

Några timmar och ett flyttlass senare var vi tillbaka och flickvännen kunde inte alls förstå vad det var för hemsk lägenhet jag hade pratat om. Inte jag heller. Stor tambur (hall heter det väl bara när den är avlång?), schysst planlösning, stora fönster. Visst, lite skruvhål i väggarna och inte helt rent - so what? Det här kommer bli jättebra. Vi är två personer på 74 kvadratmeter och jag kan vara naken hur mycket jag vill. Vad gnäller jag över?

Med ökad förundran ser jag hur mina gamla bitjejvänner börjar kalla sig flator och hur flator (de som inte förut kallade sig bi) blir allt mer kukfixerade.

Men det finns kanske någon slags logik. För ett tag sedan hörde jag talas om en undersökning där man frågade folk vilken sexuell läggning de skulle haft om de fått välja. Av de som önskade något annat än vad de var, så svarade de flesta flatorna att de ville vara hetero och de flesta bitjejerna att de ville vara flator.

Varför? Tja, att slicka uppåt mot den som sparkar på en är väl knappast en nyhet. Därmed inte sagt att det är anledningen till identitetsbytet hos mina fd bitjejvänner.

På två dagar har jag hittat ytterligare två av mina gamla rollspelsbekanta på Darkside.se. Vad säger man? Varenda lite alternativ, svartklädd person dras förr eller senare till BDSM-världen. Eller var det så att vi allihop sökte oss till rollspelandet för att det var liknande saker som lockade där? För det är inte ens så att de finns på Darkside för att det är lite coolt, utan alla tycks ha ett genuint intresse. Vilket förvisso känns bra i sammanhanget. Men ändå.

För övrigt är jag sjuk. Det är tråkigt. Speciellt är det tråkigt och stressande eftersom jag har både RFSL-jobb att ta tag i och en flytt att genomföra. Jag tittar ut över mitt kaos och vet att det kommer att ordna sig för att det måste. Men om inte? Men mitt huvud vill ligga på en kudde och de gånger jag sätter mig framför datorn gör jag ingen nytta direkt.

Jag längtar efter att allt bara är färdigt och klart.

|
|
|
|
|
|
|

Men det är ju faktiskt någonting som aldrig kommer att hända.

Dagens tips: hångla inte med någon du egentligen inte har lust att hångla med.

Det kan väl tyckas självklart, men det är så lätt att tänka att det kanske kan vara lite mysigt, det kanske kan vara lite egotrippande, det kanske kan vara lite kul.

Det går att ha överseende med en hel del om det är någon man redan tänder på, till och med kasst hångel. Men att hångla av någon av ovanstående anledningar, det ska man bara göra med någon man redan vet att man är kompatibel med.

Men det kanske bara är jag.

Ok. Det ligger papper överallt och jag förstår inte hur jag ska komma fram till vilka jag ska packa ner och vilka jag ska slänga. Jag kommer att packa ner en massa skit och jag kommer att tappa bort saker som verkligen inte får försvinna.

10.00-16.00 lördag 3/2. Under den tiden ska alla mina saker flyttas från en lägenhet till en annan. Innan dess ska allting vara nerpackat. Av väldigt egoistiska skäl saknar jag min första sambo/kombo/vän jag bodde med. Hon skulle ordnat upp allting och hjälpt mig att packa på en dag.

Som sjuåring satt jag och grät i mitt rum med mina saker spridda runt omkring mig. Det var meningen att jag skulle städa. Jag var orolig: "När jag blir stor och har en egen lägenhet kommer jag inte kunna komma in i den för allt skräp!" Vilken självinsikt.

Nåja, vissa packar ner sig själva:

Vattenfall:
Du har plats ...80... i kön. Vi besvarar ditt samtal så snart vi kan. (20 min senare)Du har plats ...60... i kön. Vi besvarar ditt samtal så snart vi kan. (20 min senare)*samtalet bryts*

Bredbandsbolaget:
Efter 15 min kö: Vi har problem med våra datorer just nu, kan du ringa om en timme igen?

Uppsalahem:
Det är nu ett samtal före dig i kön. Tack för att du väntar. (Svar efter 10 min, imponerande!)

Nu har jag adressändrat, avanmält el, flyttat telefon, sålt vinterdäck, köpt flyttlådor. *pust*

Dags att gå till jobbet.

Nu har jag lekt ättestupa med min julgran. Den hade börjat bli skallig och ful och skräpade ner på golvet, så den fick inte vara med längre, trots att den enligt tradition borde fått stanna en vecka till. Jag tror att det enligt lag är förbjudet att kasta saker från balkongen, så då har jag varit kriminell idag också. Det måste väl åtminstone ge poäng på någon lista?

Nu ska jag inviga en av mina julklappar, som jag fick på julafton hos min pappa dagen före nyårsafton. En dammsugare.

Enda syftet med det här inlägget är att få min flickvän att dregla.

Nyåret firades in tillsammans med pappa och hans sambo. Det är ganska mycket som kan kännas bra om man bara bestämmer sig för att det inte går att förändra. Nej, jag ljuger, det känns inte bra, men det underlättar.

Jag bara inser att en del saker spelar det ingen roll hur många gånger jag försöker förklara. Det är ändå mig det blir jobbigast för. Som när de pratade om hur människor förändras och om hur unga tjejer, som varit alldagliga och ganska osynliga plötsligt dyker upp och är jättesnygga. Och jättesnygg betyder förstås "lång och smal som en fotomodell". Och jag minns inte varför, men det följde väl "naturligt" att pappa någon gång på samma tema sa att någonting hade att göra med "aktionen mellan man och kvinna". Och jag bara tittade länge på honom och log lite snett och han borde inte ha kunnat missa det och han borde ha förstått. Och det fanns definitivt utrymme för att bara slinka in med ett kort "ursäkta". Det hade räckt. Men ingenting, förstås ingenting alls. Jag fortsatte att le snett för mig själv medan de pratade vidare.

Pappa tyckte förstås att jag var så fin i min klänning och fotade glatt när jag bad om det. Hur skulle han kunna förstå att jag trivs som dragqueen ibland?

Ibland hjälper det att känna sig överlägsen, men jag längtar tillbaka till min queera bubbla.

Juldagsmorgon. Jag är trött och på jobbet (8.00-19.30), men jag tror att den är god.

I går midnattsmässa. Och jag var studsande glad när jag gick därifrån. Märkligt, men det var så fint. Jag har inte varit medlem i Svenska kyrkan de senaste nio åren och jag brukar inte känna mig så bekväm där. Jag har gått från flera julottor med en otrevlig känsla i magen. Men jag har bara uteblivit två gånger; året innan jag gick ur och året jag hade vattkoppor. Efter utträdet kändes det lättare. Jag kunde se mig som en gäst, som var där på mina villkor i stället för en medlem, som inte kände mig inkluderad. Men igår, det var fint. Predikan kan sammanfattas med att blod kanske visserligen är tjockare än vatten, men kärlek är tjockare än blod. Jag sjöng. Jag läste med i texterna jag kan utantill, men brukar vara tyst under. Jag till och med tog emot nattvarden och det kändes bra, mer än bra.

Jag tänker att det kanske är för att jag saknar min mamma och för att jag nästan kan känna henne leende bredvid mig i kyrkbänken, med sin hand i min. Och jag tänker att i så fall är det bra. Jag tänker att det inte spelar så stor roll vad jag tror på och vad jag inte tror på, så länge det känns bra att vara där. Jag tänker att jag kanske inte tror på personer och händelser i Bibeln, men att det finns symbolik och ceremonier, som gör mig lugn. Jag tänker på blivande prästen P, som säger att han tror att ceremonier är viktiga och betydelsefulla för oss. Jag andas ut.

Jobb. Jag ska jobba dryga tio timmar för tredje dagen i rad och det känns lite jobbigt, men varje dag har jag varit glad när jag cyklat hem. Tillfredställd är nog rätt ord. För att mitt jobb känns givande, för att jag gör nytta och för att brukarnas leenden igår och deras glädje när tomten kom gör att jag genast förlåter rivmärkena på min handled. Det är nästan så att jag tar tillbaka mitt tidigare dagboksinlägg om det märkliga i att ljuga om tomten, för varför ta ifrån någon en tro, som ger så mycket glädje?

Flickdockan som en brukare fick i julklapp heter Linus. Det tycker jag är fint.

Att bli intervjuad av journalister, som är så fast i sina egna normer att de inte kan ställa frågor utanför dem. Dessutom kommer deras frågor att klippas bort, så att det ser ut som att vi sitter i en soffa och diskuterar med termer och utgångspunkter vi aldrig skulle använda.

"Ni är så luddiga."
Ja, vi vill inte trycka in våra liv i era termer, som vi inte tycker fungerar. Nej, vi tänker inte beskriva våra sexliv för er.

"Ni pratar ju inte om känslor."
Vi pratar känslor hela tiden, dock positiva sådana. Vi kommer inte att säga att vi har en massa negativa känslor, som vi faktiskt inte har, för att göra er glada. Om ni med känslor menar sex så, nej det tänker vi inte prata om.

"Ni pratar ju bara politik."
Ni frågade hur det var att vara poly i dagens samhälle, det är klart vi pratar om normativitet. Vad hade ni förväntat er? Att vi bara skulle sitta och tycka synd om oss själva?

"Ni har läst för mycket genusvetenskap."
Nej, ni har läst för lite. Fast vi utgick inte ens från våra studier när vi pratade med er, vi utgick från våra upplevelser.

Ni kommer klippa sönder våra meningar och göra oss till freaks. Självklart, det visste vi redan när vi gick med på att vara med. Ni kommer ha en panel, som kommer säga att de inte förstår hur vi kan leva som vi gör, eller feltolka eller bara inte ta oss på allvar. De som inte ville förstå innan kommer knappast förstå mer av det här.

Men kanske kommer det sitta något ensamt litet poly någonstans och känna igen sig en gnutta och känna sig något mindre ensam. I så fall är det värt det.

Jag blev tvungen att fundera och jag kom fram till att jag framför allt skiljer mellan kärlek och att vara kär, och mellan känslor och vad jag väljer att göra med dem.

Det finns en massa normer som säger vad man ska göra när man är kär i någon; önska samma känslor tillbaka och bli ledsen annars, bli tillsammans om båda känner samma sak för varandra, bli orolig om den andre känner likadant för någon annan, så småningom skaffa hela det där paketet tillsammans. Och jag har nog föjlt och följer fortfarande en hel del av det där. Men jag har även varit lyckligt kär utan att det varit besvarat, varit kär och haft något slags förhållande som jag tänkt varit tillfälligt, varit kär i flera samtidigt.

Att vara kär är sådär bubblande, sprudlande, rodnande, stammande och jag tror att det till viss del är fysiskt också. Att jag åtminstone vill pussa mer på någon jag är kär i än på någon jag inte är kär i. Oftast. Och ja, det är nog något slags upphöjande, om än tillfälligt. Eller är det kanske förälskelse jag pratar om nu, vad är skillnaden? Jag tror jag tänker mig att det är ungefär samma känsla, fast förälskelse är början och mer orealistisk i längden, medan känslan av att vara kär kan dyka upp då och då för samma person och vara mer underbyggd. (Det känns konstigt att skriva teoretiskt om känslor.)Jag tror att jag vill vara kär i alla fall till och från i någon jag är tillsammans med, men jag behöver inte bli tillsammans med någon för att jag är kär.

Så tillsammans blir något slags särskiljande från inte tillsammans, men det senare behöver för den delen inte vara mindre värt. Jag föreställer mig att jag prioriterar personer för att det är dem jag helst vill prioritera och att den viljan blir en grund för att jag säger att vi är tillsammans. Praktiken föregår definitionen. Men när definitionen väl finns där blir det så lätt att automatiskt följa allmänna normer kring definitionen. Och det är här allting blir trassligt och jag blir osäker på vad jag gör för att jag vill det och vad jag gör för att jag tror att det är så det ska vara.

Ibland drömmer jag helt fantastiskt underhållande.

Jag och flickvännen hade drabbats av någon slags förbannelse, men turligt nog hjälpte en magiker oss att bli av med den. Dock med bieffekten att vi under ett dygn automatiskt kom att utropa "I love you!" med jämna mellanrum. För att detta inte skulle verka alltför märkligt hittade vi på en religion, slog oss ner på trottoaren och sjöng och låtsades vara på frälsningsturné. Det mest spännande med detta var att mitt drömjag fick en slags insikt. Den kom sig av att människor faktiskt slog sig ner hos oss, pratade med oss och frågade oss om vår religion och drog paralleller till sina egna. Och jag tänkte på hur öppensinnade de var, på ett sätt jag inte skulle ha varit. Jag hade bara gått förbi och undrat vad det var för knäppskallar, som satt där och sjöng.

Det här med att både kämpa för att ta plats och att samtidigt ge andra utrymme. Att stå upp för vad man tycker och hävda sin rätt, men att samtidigt vara lyhörd.

Igår kändes det som att jag betedde mig precis som de heterosnubbar (attityd, inte läggning och kön) jag samtidigt klagade över. Klampklampklamp. Att jag inte såg att jag fick makt utan att förtjäna den, men girigt klamrade mig fast vid den och kallade den för min.

Att se skillnad på när man behöver hävda sig och när man inte behöver det.

Jag inser att jag behöver öva. Det är alltid en början.

*moahahaha*

Men ärligt talat, en fåtölj känns inte så sexigt. Fast å andra sidan, i kombination med en kostym, cigarr, tillbakalutad och med den där dömande blicken. Okej, jag kan gå med på det. Men valpar har jag fått nog av, de ska sitta fint.

Plötsligt hade jag en och en halv timme att fördriva på stan och jag undrade vad jag skulle göra med den. Så jag strövade bara runt, köpte en reabok för 20 kronor och hamnade till slut på ett kafé med en smothie och lästid.

Och det var nog det skönaste jag gjort på länge, trots att boken var dålig. Och jag saknade inte någon på andra sidan bordet. Och jag älskar att börja meningar med och, fast man inte får. Eller för att man inte får.

Jag ska försöka komma ihåg.

Jag inser att världen förändras fort och jag undrar om den alltid gjort det, eller om den förändras mer under min livstid än under någon annans. Jag inser att personer som är tio år yngre än mig har möjlighet att se på världen på ett helt annat sätt än vad jag hade för tio år sedan.

En 21-åring frågade mig om jag inte tycker att det ska bli läskigt att fylla 30, för det skulle hon tycka. Och jag funderade, men svarade att jag ju har gjort saker under de åtta år, som jag är äldre, och att nej, jag skulle inte vilja vara yngre än vad jag är. Jag skulle verkligen inte vilja leva om de där åren, även om en hel del av dem var bra. Men när jag tittar i samma 21-årings bokhylla önskar jag att jag haft möjlighet då att läsa det både hon och jag läser nu. Jag tänker på hur otroligt mycket mer medveten hon kommer att vara när hon fyller 30, än vad jag är nu.

Jag tror att jag firade min 21-årsdag hemma hos min mamma, jag tror att jag hade vänner där då. (Jag minns min 20-årsdag bättre. Då satt vi i mitt rum i källaren hos pappa och pratade om massmördare och det var snö ute.) Ett par år tidigare hade jag gått på folkhögskola och världen hade vuxit lite; jag hade fått en riktigt nära vän och jag hade förstått att det fanns riktiga människor, som inte var heterosexuella. Jag hade kommit tillbaka till min gymnasieskola för att stå ut två år till och jag hade frågat mig om jag var för gammal för att komma på att jag var bi. Jag hade vågat börja gå på fester på RFSL Skaraborg, med min pojkvän som alibi.

Åtta månader senare flyttade jag till Uppsala för att bo med nämnda nära vän och nämnda pojkvän. Jag började på lantbruksuniversitetet, stickade en regnbågshalsduk och fick inga nya vänner i skolan, men lärde känna en hög med rollspelare.

Men jag har svårt att komma ihåg hur jag kände, vad jag tänkte, hur jag resonerade. Jag vet inte hur mycket jag har förändrats sedan dess, även om det har hänt en massa saker, jag har bytt frisyr och hårfärg många gånger och jag har lärt känna nya människor. Men hur annorlunda är jag? Vad skulle jag tycka om jag träffade mig själv som 21-åring? Skulle de vänner jag har idag, som är jämngamla med mig då, vilja umgås med mig?